Okej, så jag är den mest blödiga av oss två med andra ord. Med tanke på din första mening.
Trevligt att du gillar filmen, även om du har en del invändningar.
Själv blev jag helt tagen av den här filmen och det är riktigt svårt att sätt ord på den trots att den har en massa känslor att förmedla. En typisk film som ger skrivkramp helt enkelt. Men jag ska göra mitt bästa för att återge vad jag tycker gör filmen till en av dom absolut bästa som PJ hittills har gjort.
Själva grungstomen i filmen är det som först slår mig. En tjejs liv och leverna rycks undan alltför tidigt och hon betraktar sedan jordelivet från något slags mellanläge innan hon uppstiger i himlen. Väldigt enkelt beskrivet. Bara det att filmen är allt annat än enkel då den har en massa olika trådar som man får ta sig igenom och den har även extra lager som man kan prova på om man vill och är på det humöret.
Jag tycker om att man ganska snabbt bygger upp filmen med att introducera Susie och hennes leverne. Hur hon är som person, hur övriga familjemedlemmar är som personer, vilken relation alla har till varandra, osv. Det ger en snabb, men stark bild av hur Susie är som person och för mig gjorde det att hennes slutgiltiga öde träffade som ett slag rakt i magen. Visst, jag var medveten om vad som skulle hända då jag visste om filmens handling sedan tidigare. Men jag visste inte om när i filmen som hon skulle dö och jag visste inte heler om på vilket sätt. Så det var riktigt smart och bra att klara av det så snabbt som möjligt och inte dra ut på det genom hela eller halva filmen. För jag tror inte alls att det hade blivit lika bra eller haft samma effekt på mig.
Det som sedan följer är en väldigt vacker och djupt gripande film. Man får följa familjemedlemmarna och hur dom försöker hantera Susies försvinnande och hur familjen sakta men säkert vittrar sönder. Parallellt med det får man följa förövaren och hur han till en början ligger lågt, för att sedan återfå den där "pirrande" känslan av att han måste döda igen. Hur han börjar att planerar det hela. Och på det får man se hur Susie försöker att finna meningen med allt och inget.
Filmen är spännande och när Susies syster vid ett tillfälle i filmen är inne hos Harvey för att leta efter bevis om att han är inblandad i Susies försvinnande, medans Harvey själv kommer hem. Ja det är riktigt nagelbitande spänning det. Lika spännande är det när Susies far också börjar nysta i vem som kan ligga bakom försvinnandet av dottern, och som av en slump så leder spåren till Harvey och det känns ett tag som att han ska ta saken i egna händer.
Ett av dom mest hjärteskärande ögonblicken i filmen är när man i en tillbakablick får se exakt vad som hände med Susie. Att hon tog sig inte upp ur den koja som Harvey hade byggt i marken och lurat ner henne i, i början av filmen. Utan man förstår att hon dog där. Men man undrar ju vart hon tog vägen. Så får sedan man se hur Harvey släpar på en smutsig säck i väv, hur han öppnar en form av ett kassaskåp och bara slänger in resterna av vad som en gång var den så söta och levnadsglada Susie. Jäkligt stark scen. Väldigt rå och naken. Man kan tänka sig vad som hände med Susie nere i kojan, vad hon utsattes för, vad som for genom hennes sista tankar i livet. Och allt som finns kvar är en kropp i en skitig säck av väv, instuvad i ett mörkt kallt skåp.
Den andra hjärtskärande scenen som är nästan lika jobbig, är den när Harvey ska dumpa skåpet där han har stuvat in Susie, i ett försök att gör sig av med alla bevis då han känner att han är på väg att åka dit. Jag trodde länge att han skulle bli tagen av polisen, någon måste ju hindra honom tänkte jag. Så jag blev bra förvånad av att ingen lyckades med det, utan sakta men säkert dumpar han skåpet i ett hål i marken, man ser hur det sjunker ned i en lervälling och hålet täcks sedan över med jord. Således hittar man aldrig någon kropp och ingen mer än Harvey vet exakt vad som hände med Susie och var hennes sista kroppsliga vila är. Kanske lika bra det för familjen och alla inblandade, men samtidigt fanns det scener i filmen då man kände att det skulle göra dom gott om Susies kropp kom tillrätta.
Svårt att beskriva dessa scener med ord då dom gör sig bäst som det var tänkt. Men det var starka scener för mig och dom gav upphov till många tankar och funderingar.
Scenen där Harveys öde slutligen spelas upp blev inte som jag förväntade mig, att antingen åker han fast eller så tar Susies pappa saken i egna händer och utkräver hämnd. Istället sker det som genom ödets nyck. En väldigt smart lösning, även om jag blir kluven av det hela då jag var så inställd på att få något helt annat.
Filmen är väldigt snygg rent visuellt sätt. Många har klagat på att det kanske blir lite väl "flummigt" när man får följa Susies från hennes utkiksplats i tillvaron, men jag håller inte med. Det är inte bara snyggt, utan precis så fantasifullt som man kan begära att det ska vara från en plats som inte har en fast beskrivning, utan som är individuell hur den upplevse och tolkas. Även övriga delar av det visuella spektrat är bra. Snygg ljussättning, underbart foto, tidsenliga kostymer, läcker dekor, utsökt scenografi. You name it.
Filmen har även riktigt bra och ljuvlig musik. Mycket passande till filmen.
Filmen är riktigt välspelad, till och med Mark Wahlberg som jag så ofta har svårt för, gör en trovärdig roll som pappan i familjen. Rachel Weisz gör mamman lika starkt och avskalat. Hon är inte alls den Rachel Weisz som man är så van vid. Susan Sarandon spelar kanske över en aning som Susies mormor, men det gör inget för det är fortfarande bra. Stanley Tucci övertygar verkligen som Harvey, det var länge sedan jag såg en sådan avskyvärd karaktär i en film. Jag ville kliva in i filmen och strypa honom med mina bara händer vid flertalet tillfällen.
Men mest av alla så briljerar Saoirse Ronan som Susie. Herrejäklar så bra hon är. Det är just krocken mellen hennes karaktär som gestaltar allt det goda och vackra i livet och det mest avskyvärda och hatiska som finns i karaktären som Tucci gör, som lyfter Susie och Saoirse Ronan till en helt ny nivå. Den tjejen kommer att gå långtm, var så säkra på det. Jag gillar även att Saoirse står för filmens narrativ. En klart fin touch. Slutklämmen i filmen är väldigt vacker.
"My name is Salmon, like the fish. First name, Susie. I was 14 years old when I was murdered on December 6, 1973. I was here for a moment, and then I was gone. I wish you all a long and happy life" 
Jag vet att många har problem med den här filmen, men jag håller inte alls med om att det finns några sådana. För mig fungerar den här filmen fullt ut och den är så jäkla bra att den kommer att leva kvar länge i minnet.
Jag får nog sluta där. Det är för mycket som vill ut och det är så svårt att sätta ord på mina tankar, känslor och funderingar kring den här filmen. Men det är en väldigt bra och vacker film och som berörde mig djup. Jag längtar redan efter att få se om den. Om och om och om och om igen. Jag kanske får tillfälle att återkomma med fler och säkert bättre reflektioner efter att jag har sett om filmen och låtit upplevelsen fått smälta in lite till.
Redigering: Jag fixade till stavningen och lade till lite mer reflektioner.
Edited by Cartman, 19 August 2010 - 17:13.
Troligtvis är det helt enkelt drama-grejen som gör att den inte riktigt håller hela vägen för mig vid en omtitt. Sedan måste jag säga att man verkligen fick till Lindsays scen inne i förövarens hus, verkligt spännande scen som följs upp av en fin scen där hon går till mormor med vad hon hittat för att inte förstöra föräldrarnas återförening.
![[+]](http://screencrave.frsucrave.netdna-cdn.com/wp-content/uploads/2009/12/The-Lovely-Bones-International-Poster-10-12-09-kc.jpg){kind=link}
![[+]](http://cache.gawker.com/assets/images/8/2010/01/the-lovely-bones-17.jpg){kind=link}