72 replies to this topic

[Robert Jonsson]

Jag slänger in serien Tilt som ännu en reserv.

[Fiskrens]

Jag slänger in serien Tilt som ännu en reserv.

Ja du... Det får du nog ta med SF .

[Robert Jonsson]

Snacka om jag måste varit trött igår när jag postar i helt fel tråd.

[Cartman]

Ny trailer.

shocktillyoudrop.com
thedescent2.co.uk

[Georgia]

Fick 3 tärningar i SvD Recension: Instängd 2 (Skräck) | Bio | SvD

[Robert Jonsson]

Okej, jag såg filmen Descent: Part 2 på bio i förrgår så jag tänkte skriva ned mina åsikter om den. Det innebär spoilers för de som inte sett filmen. Blunda, gråt eller skrik i valfri ordning om ni inte sett den (huvudsaken är att ni inte läser vidare).

Så, såg jag fram mot den här filmen då jag satt mig ned i biofåtöljen? Nej, inte särskilt. Förra filmen uppvisade ett kapitalt misslyckande med att skapa sympati hos antagonisten. Det Sarah gjorde mot Juno fick mig att skaka på huvudet. Det underminerade all sympati man hade för Sarah, liksom det var extremt orimligt. Valet borde ha slutat i hennes död (vilket det gjorde i ett av de två sluten om jag minns rätt): hon valde att prioritera hämnden på bekostnad av överlevnad. Det kändes aldrig trovärdigt för mig. Det ringde falsk. Det förstörde vad som annars kunde varit en bra film.

Varför talar jag så mycket om det här? Jo, för att film två lyckas göra film ett bra igen. Sarahs resa här är en botgöring av synderna från de första filmerna. Hur hon offrar sig i slutänden för att en annan kan ta sig levande från grottan är precis raka motsatsen mot hennes själviska handlande i film 1. Det gör att första filmen hamnar i ett nytt perspektiv för mig. Vi får se Sarahs utveckling och det är vad jag gillar.

Men det som är absolut är bäst i filmen är vad som fick mig att bokstavligen hoppa i biofåtöljen. Juno lever. Egentligen är det inte ologiskt, det var min förhoppning efter första filmen - men under allt förhandsbuzz hade jag inte hört något om Junos återkomst så det fick mig att bli överraskat. Där tog filmen fart och Junos resa är också vad jag gillar: hon är ännu mer kapabel att ta hand om sig själv än i första filmen och hon är den första att förlåta att Sarah högg en yxa i henne. Där har vi en logisk lösning: att samarbeta för överlevnad. Men för mig blir det mer än så för Juno: det är en del av hennes personlighet. Hon ville aldrig skada Sarah med affären med hennes i första filmen. Hon kan förstå handlingen i sig och sätta sig över den. Så det är skönt att se att Juno får Sarahs förlåtelse i den här filmen. Det var hon värd.

Jag förväntade mig inte slutscenens mindfuck. Eller rättare sagt, jag visste att något skulle komma men jag hade helt glömt bort den planteringen. Det bäddar för fler frågor att spinna vidare på om det blir en tredje film. Om Sarah överlevde första filmen är det nog inget oväntat om Rios överlever den här filmen.

Sen ska det sägas att trots det här är en skräckfilm så var det länge sen jag vred mig av skratt i stolen som under den här filmen. Ett subtilt skämt om när karaktärerna hamnar i Crawlers latrin triggade den skrattmanövern. Scenen blir ett ganska tydligt kiss- och bajsskämt en bit in, men innan dess är det subtilt så det blir inte helt osmakligt. Tvärtom, när det blir tydligt ökade skrattsalvorna. Iofs. kan det ha att göra med bioeffekten.

Så, överlag - filmen är snäppet bättre än ettan.

Betyg: 3/5

[dukeofnewyork]

The Descent: Part 2

Nej, nej, nej. Detta var inte bra någonstans. Ja, förutom att Neil Marshall tjänar pengar på filmen. Det är bra, så att han kan göra egen film istället. Detta är en uttunnad soppa som lånar premissen från första filmen och ett antal karaktärer men det är allt. Dåligt, obegripligt manus, trist foto, ingen spänning, fruktansvärt höga ljud och musik när det ska vara spännande/skrämmande, det gick liksom helt fel den här gången. Saknar helt nerv och man finner snabbt att man tappat intresset för (och bara stör sig vanvettigt på) själva historien eller karaktärerna (som enbart är staffagefigurer), det är bara slagsmålen med crawlers som då och då är lite uppiggande.

Dessutom är det påklistrat ett slut som gör ingen glad, förutom de som vill göra en trea.

Nej, smält vaniljglass från igår är vad den här filmen är. The Descent var en av 00-talets bästa skräckfilmer, detta är bara dåligt. Det stora problemet är intrigen som tar vid där "ettan" slutade i den amerikanska versionen, är så ansträngd och manuset är så styltigt skriven att det blir pinsamt. Lägg till det karaktärer som är direkt uthuggna ur kartong och det redan skakiga bygget faller ihop illa kvickt.

[Robert Jonsson]

Fast nu tycker jag ju att du är onödigt negativ. Äntligen så kan man känna sympati för huvudrollen i ettan, vilket var helt omöjligt efter första filmen.

[tntclr]

Neeeerdraaaage! Håller med duke fullständigt, den här filmen är ett skämt och en skymf mot första filmen. Ett bra exempel på smaklösheten är att de valt att återanvända den bästa scenen ur ettan (som jag dessutom håller som en av de bästa skräckscener jag sett), den där tjejerna står i rummet med alla benrester och filmar med handkamera och en crawler bara står där helt plötsligt. Helt obegripligt varför de väljer att ha med det igen. Den här filmen skulle aldrig ha gjorts eftersom ingen tog sig ut ur grottan i första filmen, och det skulle inte ett gäng amerikanska barnrumpor ha fått ändra på!

[dukeofnewyork]

Jag kände då ingen sympati för någon i tvåan, allra minst Sarah med sitt fåniga "offer" i slutet. Jag brydde mig inte om någon som blev dödad i tvåan, hade ingen som helst känsla för någon. Jag tänkte snarare, fan kan inte alla dö snart så filmen tar slut?

I "ettan" var det precis tvärtom där varje död var signifikant och kändes då man brydde sig om karaktärerna. Man ville att de skulle klara sig.

[Synon]

Det där känner jag igen från filmer som jag sett som varit eh mindre bra: "men kan de inte dö nångång så att filmen tar slut?" Bra betyg till filmen

Edited by Synon, 23 March 2010 - 01:11.

[Robert Jonsson]

Som jag skrivit tiotusentals gånger (okej,liten överdrift) på det här forumet - första filmen var bra (inte mer) fram till slutet, som misslyckades katastrofalt med sin intention (att vi ska tycka att det är rätt att Sarah dör). Sarahs handlingar var ologiska och inte särskilt trovärdiga i mina ögon. Det skitade ned filemn rejält och att återvända och rätta till den missen var helt rätt. Visst, det är Sarahs och Junos relation som gör filmen - det övriga är mest onödigt fluff. Men det är nog för att reparera det misslyckade slutet på den första filmen.

[tntclr]

Jag förstår inte invändningarna mot det som händer mellan Sarah och Juno i första filmen. Juno skadar Beth svårt och lämnar henne att dö, vilket direkt ändrar förutsättningarna för samarbete; Juno ändrade spelreglerna. När Sarah offrar Juno för att rädda sig själv är det alltså helt i linje med dessa omständigheter. Hon prioriterade således inte hämnden, hon prioriterade sig själv, Juno var en riskfaktor. För mig är det dessutom uppenbart att otrohetsaffären inte har någon direkt vikt i sammanhanget, det är inte det som motiverar Sarahs handlande. Att slutet sedan skulle handla om att vi ska känna någon slags tillfredsställelse över att Sarah dör kan jag inte gå med på, och det är inte heller så slutet är upplagt dramaturgiskt.

[dukeofnewyork]

Jo, jag känner till dina invädninar mot första filmen, även om jag inte delar dem. Sen huruvida Sarah dör är ju en fråga om tolkning och om vilken version man talar om, i den amerikanske överlever hon ju, därav tvåan. Men det säger ju något ändå om filmen att det finns disparata åsikter det gör det ju sällan kring tråkig film.

Vi är överens om att The Descent är bra, bara olika grader av bra, medan tvåan i stort är onödigt fluff. Jag tycker inte heller Sarah vs Juno-arcen är särskilt väl exekuterad, ganska ansträngd och oerhört klichéartad (Junos dödscen, Sarahs offer, Juno som någon slags crawler-slayer, deras catfight etc) , vilket är ett generellt problem i filmen, det känns liksom slarvigt skrivet och slarvigt filmat. Men en skickligare fotograf och regissör hade vi kunnat få en tätare action-rulle med skön atmosfär, vilket hade varit ok, nu fick blev det varken hackat eller malet.

[Robert Jonsson]

[quote name='tntclr' date='23 mars 2010 - 13:28' timestamp='1269347287' post='218974']
Jag förstår inte invändningarna mot det som händer mellan Sarah och Juno i första filmen. [...] Hon prioriterade således inte hämnden, hon prioriterade sig själv, Juno var en riskfaktor. För mig är det dessutom uppenbart att otrohetsaffären inte har någon direkt vikt i sammanhanget, det är inte det som motiverar Sarahs handlande. [/quote]

Som sagt var, du tolkar den säkert så. Jag gör det inte. Karaktären Sarah gör enligt mig inget av det du säger. För mig är det tydligt att hon prioriterar hämnden och låter otrohetsaffären bli vad som dömer henne till undergång (enligt det brittiska slutet). Det är inget kalkylerat motiv att offra Juno för hon var en riskfaktor. Finns inget som motiverar något sådant. Själva temat i filmen handlar ju om den mänskliga naturen och hur självdestruktiv den är.

Protagonisten ska vi ha sympati för och under hela filmen bygger man upp för det, genom att visa hur hon blivit förrådd och sviken. När Sarah väl får chansen att växa som person sänker hon sig till samma skitiga nivå. Hon tar inte "the moral high ground" - och dessutom riskerar hon chansen för dem att ta sig ut. Hämnden blir viktigare än överlevnaden. Det är bara ologiskt och underminerar allt vad som man byggt upp innan.

Som sagt var, det är så jag ser filmen. Du ser det uppenbarligen på ett annat sätt. Det är helt okej. För mig är det dock inte något

[quote name='tntclr' date='23 mars 2010 - 13:28' timestamp='1269347287' post='218974']Att slutet sedan skulle handla om att vi ska känna någon slags tillfredsställelse över att Sarah dör kan jag inte gå med på, och det är inte heller så slutet är upplagt dramaturgiskt.[/quote]

Öh? Menar du film 1 (brittiska slutet) eller 2 nu? Blir väldigt olika svar beroende på vilket du menar. Nej, ettan är inte uppbyggt så - och de vill inte ha det så, men det blir likväl så (de i min vänskapskrets som sett den delar samma tolkningen, vilket inte andra verkar göra här). Det är därför filmen misslyckas enligt mig. Och om du syftar på tvåan, så ser jag dem som en och samma enhet. De hör ihop - och då blir det ett övergripande tema. Mycket av tvåan handlar ju i stort sett om Sarahs redemption för handlingarna i ettan.

[quote name='dukeofnewyork' date='23 mars 2010 - 13:38' timestamp='1269347895' post='218975']
Sen huruvida Sarah dör är ju en fråga om tolkning och om vilken version man talar om, i den amerikanske överlever hon ju, därav tvåan. Men det säger ju något ändå om filmen att det finns disparata åsikter det gör det ju sällan kring tråkig film. [/quote]

Jag tolkar utifrån att det blev en tvåan, vilket gör den amerikanska versionen till den korrekta.

Och givetvis, det är alltid bra och roligt när man kan tolka filmen väsentligt olika.

[quote name='dukeofnewyork' date='23 mars 2010 - 13:38' timestamp='1269347895' post='218975']
Vi är överens om att The Descent är bra, bara olika grader av bra, medan tvåan i stort är onödigt fluff.


[quote name='dukeofnewyork' date='23 mars 2010 - 13:38' timestamp='1269347895' post='218975']Jag tycker inte heller Sarah vs Juno-arcen är särskilt väl exekuterad, ganska ansträngd och oerhört klichéartad (Junos dödscen, Sarahs offer, Juno som någon slags crawler-slayer, deras catfight etc) , vilket är ett generellt problem i filmen, det känns liksom slarvigt skrivet och slarvigt filmat.[/quote]

Det är den som gör filmen värd att se, för utan den hade jag upplevt den precis som du skrev: slarvig och repetativ. Men klichéartad behöver inte vara något dålig hos mig, tvärtom. I en skräckfilm är det något som jag känner mig bekväm med.

I alla fall, det du skriver om arcen är det som säljer filmen för mig. Efter första filmen kändes det som en oavslutad tråd som blev hängande. Jag var inte alls nöjd med hur den formade sig och var inte särskilt lycklig alls över filmen (som annars var riktigt, riktigt bra). För mig gav det en känslomässig avslutning, vilket gör att det som andra upplever som hafsigt troligen inte alls blir lika uppmärksammat av mig.

Tvåan gav mig helt enkelt den avslutning jag ville ha.

[Chrille]

Har sett denna nu och är besviken. Håller med Duke till största delen om det mesta som vart negativt. Tyckte dock också som SoD att Juno- och Sarah-uppgörelsen lyfte filmen, men endast väldigt lite och som helhet kommer den inte långt.

*suck*

[tntclr]

När Sarah och Juno stöter på varandra för sista gången så är det ju en kort utfrågning från Sarahs håll, där hon frågar om Beths död och hon försöker utvärdera huruvida Juno går att lita på eller inte. Junos öde är vid det här laget fortfarande obestämt, varför man kanske kan argumentera för att det är vid detta tillfälle som Sarah tar ’the moral high ground’. Juno erkänner dock inte vad hon gjort, vilket kanske hade räddat henne, varpå Sarah visar Beths smycke, implicerande att hon vet vad Juno gjort, och sedan offrar Juno. Detta är viktigt – hon skadar Juno för att hon ska skrika och därmed locka till sig de crawlers som är i antågande för att själv kunna komma undan. Kalkylerat och INTE ologiskt sett till sammanhanget. Hämndmotiven är klart underprioriterade. Att vi som tittare tycker att samarbete är bättre, eller att vi har moraliska invändningar mot vissa karaktärers handlande osv. är dock en helt annan diskussion, och jag undrar om du inte dömer ut filmens interna logik baserat på dina egna moraliska övertygelser, dvs. blandar två skilda diskussioner.

Jag menade slutet i första filmen, och det var ditt resonemang om det som jag svarade på, skulle dock ha klargjort det ändå. Slutet är klassikt anti-katharsis, gemensamt för många skräckfilmer, och följer på en falsk dénouement (också vanligt). Jag kan mot bakgrund av detta inte gå med på när du säger att intentionen med slutet var att vi skulle känna någon sorts tillfredsställelse när Sarah dör. Om vi nu ändå gör det är en helt annan femma, men det var inte det du skrev i inlägget som jag svarade på.

Edited by tntclr, 23 March 2010 - 21:54.

[Robert Jonsson]

När Sarah och Juno stöter på varandra för sista gången så är det ju en kort utfrågning från Sarahs håll, där hon frågar om Beths död och hon försöker utvärdera huruvida Juno går att lita på eller inte.

Nej, det håller jag inte med om. Jag ser inte scenen på det sättet du gör det, vilket gör att jag inte delar mycket av din tolkning. Händelseförloppet i sig sker, men jag läser inte alls in samma intentioner som du. Sarahs handling är inte kalkylerad för att fly. Om nu det finns intentionen är det snarare att hämnas extremt plgåsamt (för vad är värst? En snabb död eller att bli brutalt ihjälmördad av varelserna?). Just hämndmotivet förstärks just pga. Beth har gett sin uppmuntran (smycket) till att Sarah att göra det. Smycket är snarare att jämföra med äpplet ormen lockade Eva i paradiset.

Du ser uppenbarligen inte det temat som det dominerande, vilket är okej. Som dukeofnewyork säger "det säger ju något ändå om filmen att det finns disparata åsikter det gör det ju sällan kring tråkig film". Det tycker jag är helt rätt. Man måste inte tolka filmen på samma sätt. Det viktiga är trots allt vad du själv får ut ur filmen. Och jag är nöjd med vad jag fick ut ur båda filmerna.

Jag kan mot bakgrund av detta inte gå med på när du säger att intentionen med slutet var att vi skulle känna någon sorts tillfredsställelse när Sarah dör. Om vi nu ändå gör det är en helt annan femma, men det var inte det du skrev i inlägget som jag svarade på.

Du måste ställa det hela i relation till hur jag tolkar filmen, inte hur du uppfattar den, för att förstå min kommentar. För mig handlar andra handlar om Sarahs botgöring, efter hennes svekfulla hämnd i första filmen. Hon får syndernas förlåtelse helt enkelt. Det är just det som är tilltalande med uppföljaren och som gjorde att första filmen fick ett mer förlåtande slut för mig.

[tntclr]

Angående slutet i första filmen, det brittiska där Sarah blir kvar i grottan/dör så skrev du följande

Som jag skrivit tiotusentals gånger (okej,liten överdrift) på det här forumet - första filmen var bra (inte mer) fram till slutet, som misslyckades katastrofalt med sin intention (att vi ska tycka att det är rätt att Sarah dör).

Som sagt, sett till hur slutet är uppbyggt dramaturgiskt tycker jag att intentionen verkar vara att vi ska känna att det är hemskt att Sarah blir kvar i grottan. Även om du väljer att tolka första filmen genom tvåan så är det du skriver ovan en utsaga specifikt om första filmen, och borde rimligtvis då ha stöd i den filmen. Så jag är nyfiken på vad det är som gör att du ser den intention du gör.

Sedan för du följande resonemang, som jag tycker är något motsägelsefulla

Sarahs handlingar var ologiska och inte särskilt trovärdiga i mina ögon. Det skitade ned filemn rejält och att återvända och rätta till den missen var helt rätt.

Jag ser inte scenen på det sättet du gör det, vilket gör att jag inte delar mycket av din tolkning. Händelseförloppet i sig sker, men jag läser inte alls in samma intentioner som du. Sarahs handling är inte kalkylerad för att fly. Om nu det finns intentionen är det snarare att hämnas extremt plgåsamt (för vad är värst? En snabb död eller att bli brutalt ihjälmördad av varelserna?). Just hämndmotivet förstärks just pga. Beth har gett sin uppmuntran (smycket) till att Sarah att göra det.

Så är hennes handlande under omständigheterna trovärdigt eller inte? Om hon nu drivs av så starka hämndbegär så borde vi ju inte förvånas över att hon agerar utifrån dem. Om Sarah och Juno hade börjat dansa riverdance och sjungit stormvind tillsammans istället för att puckla på varandra så hade jag sagt att det var "ologiskt" utifrån filmens interna logik. Så länge denna interna logik följs så tycker jag ändå att man kan tycka filmen är lyckad och bra trots att man inte håller med om alla val som karaktärerna gör. Det verkar som om du tycker att det är väldigt viktigt att karaktärerna gör de val du gillar och bedömer vad som är logiskt och trovärdigt efter din egna preferenser för handlande.

[dukeofnewyork]

Jag förstår vad du menar, SoD, och den closure du tyckte dig få i tvåan. Jag håller inte med om den, men det är en fullt rimlig tolkning och nog inte så långt efter vad skaparna av tvåan var ute efter, i och med att de uttryckligen valt det amerikanska slutet på "ettan". Jag håller inte med om den, särskilt inte sedan jag "håller" på den brittiska versionen. Sedan tyckte jag att själva arcens upplösning var fånig i sig, alltså dåligt skriven, även om som du säger det är det mest vettiga som händer hela filmen (om man följer din tolkning), resten är i mycket transportsträcka till den upplösningen. För mig blev det bara transportsträcka.

För övrigt, vad tyckte du om den där "kvinnliga" crawlern med långt hår som plötsligt dök vid "ravinen", där tjejen hängde från taket? Och bajs-scenen? Var inte det sjukt fånigt? Facepalm indeed.

[Robert Jonsson]

Angående slutet i första filmen, det brittiska där Sarah blir kvar i grottan/dör så skrev du följande

Som jag skrivit tiotusentals gånger (okej,liten överdrift) på det här forumet - första filmen var bra (inte mer) fram till slutet, som misslyckades katastrofalt med sin intention (att vi ska tycka att det är rätt att Sarah dör).

Ah. Då ser jag vad som blivit konstigt då, för jag skrev inte vad jag menade. Parentesen är felaktig och vi ser intentionen i första filmen troligen mer lika än vad det står nu. Vad jag menade i parentesen var att det var vad vi kände och som filmskaparna, troligen inte strävade efter att få fram. Skapas den känslan för protagonisten är misslyckas man med sin intention. Vanligtvis är ju protagonisten den vi ska känna för och hålla på. Vi gör det i stor del av filmen, till hennes beslut i slutet av filmen där filmen rasade samman som ett korthus. I och med uppföljaren reparerades det slutet dock.

Sedan för du följande resonemang, som jag tycker är något motsägelsefulla

Jag ser inte vad som är motsägelsefullt?

Mitt ogillande av ettans slut har inget att göra med att jag gillar eller ogillar hur filmskaparna valt att forma det. Det måste dock kännas relevant och trovärdigt dock, vilket jag inte tycker det gör nu.

Det verkar som om du tycker att det är väldigt viktigt att karaktärerna gör de val du gillar och bedömer vad som är logiskt och trovärdigt efter din egna preferenser för handlande.

Hade hon slagit ihjäl Juno precis innan de kom ut (tänk dig som i slutet av tvåan ) eller precis efteråt hade jag köpt det. Nu upplever jag inte alls handlingen som realistiskt. Visst, det är sant till teman om mänsklig natur - men det illusionen rämnade där för mig och det kändes inte längre trovärdigt för mig.

Jag förstår vad du menar, SoD, och den closure du tyckte dig få i tvåan.

Haha. Skönt att jag gör mig lite förstådd i alla fall. Det ska poängteras att jag inte är ute efter att omvända någon annan till min syn, men snarare erbjuda en annan syn till de mer kritiska röster som höjts mot uppföljaren här i tråden. Mest för att jag inte tycker den var så dålig som andra tycker, men även för att enbart hyllningar eller dissningar ofta blir väldigt tråkigt att läsa i längden.

Jag håller inte med om den, men det är en fullt rimlig tolkning och nog inte så långt efter vad skaparna av tvåan var ute efter, i och med att de uttryckligen valt det amerikanska slutet på "ettan". Jag håller inte med om den, särskilt inte sedan jag "håller" på den brittiska versionen.

Nej, givetvis. Föredrar man det brittiska slutet blir det ju direkt en negativ inställning mot uppföljaren. I ärlighetens namn föredrog jag ju innan uppföljaren kom också det brittiska slutet (men då mest för att hon skulle dö därnere ). Och man behöver inte hålla med i allt - det är faktiskt okej att tycka olika.

Men du sätter fingret på vad jag tror gillade med tvåan: filmskaparna har nog varit ute efter exakt det jag ville ha ut av en uppföljare. De fångar in de känslor jag ville ha och knöt ihop de trådarna jag ville skulle knytas ihop. Det gör troligen att jag blir nödj eftersom jag får en känslomässig avslutning på deras arc.

Sedan tyckte jag att själva arcens upplösning var fånig i sig

Utveckla gärna. Jag tänker inte argumentera emot, men jag är nyfiken? Hur kunde den gjorts bättre enligt dig?

För övrigt, vad tyckte du om den där "kvinnliga" crawlern med långt hår som plötsligt dök vid "ravinen", där tjejen hängde från taket? Och bajs-scenen? Var inte det sjukt fånigt? Facepalm indeed.

Jag tror jag nämnde kiss och bajs-skämtet i min recension ovan. Jag vet att den inte är rolig, jag vet att jag inte borde skratta, jag tyckte inte den var särskilt rolig - men hela min kropp låg och vred sig av skratt. Det kan iofs. ha mer att göra med bioupplevelsen. De andra scenen reagerade jag inte nämnvärt på då jag såg den.

[dukeofnewyork]

Vad som var fånigt? Låt oss börja: de ska precis fly upp genom hålet men blir attackerade och precis innan Sarah Lyckas döda crawlers får vi en övertydlig scen på hur Juno blir dödlig sårad och efter Sarah dödat crawlern sitter hon med Junos kropp i sina armar tills hon dör. Kliché, sentimentalt, inte alls i linje med känslan i första filmen eller de karaktärer de var i "ettan". Och som inte det räckte, så står sedan Sarah där bland crawlers och har precis släppt Juno och tittar på negressen/deputyn vad hon nu hette varpå hon ställer sig och skriker ut, dels av sorg, men också för att rädda negressen (den här gången ska ho göra rätt minsann, hon straffar sig själv helt enkelt för att få syndernas förlåtelse typ) och musiken fullkomligt spränger sönder scenen så att vi verkligen inte ska missa vad vi ska känna och tycka. Sentimentalt, kliché och rent av vulgärt och framförallt övertydligt.

Det är alltså helt enkelt för formulär 1A för mig parat med en osmaklig sentimentalitet som inte alls fanns i "ettan".

Jag ska inte påstå att jag vet hur det skulle varit istället, i min mening var det snarast helt onödigt varför de fick köra på sentimentalitet för att gjuta någon slags liv i soppan.

Helst hade jag sluppit en tvåa med Sarah och hellre sett en tvåa i linje med den brittiska versionen. Hade de gjort en "ten years later"-tvåa hade kanske tvåan haft ett berättigande.

[Robert Jonsson]

Aha, men då är jag med på vad du menar och jag håller med om att det är sentimentalt, vilket var något positivt i mina ögon. Där den första delen är mörk och handlar om Sarahs synd, handlar det här ju om hennes botgöring. En handling som är så stor att hon måste offra sitt liv för att få förlåtelsen. Just att hon blev en martyr var det som gjorde filmen för mig. Kunde det gjorts ännu bättre? Absolut. Var jag nöjd med så som det var? Helt klart.

Vad jag inte velat sett var en "tio år senare kommer en helt ny grupp dit och uplever film 1 igen".

[dukeofnewyork]

Vad jag inte velat sett var en "tio år senare kommer en helt ny grupp dit och uplever film 1 igen".

Nej, du har nog en poäng, det bästa hade varit om ingen tvåa gjorts alls, Sarah or no Sarah.

[Kermit]

Måste bara flika in att det är kul att följa er diskussion, och man blir nästan lite sugen att se de här filmerna tack vare er.