Nu har jag sett de sex första avsnitten av Jericho.
Första avsnittet var en besvikelse i så måtto att om man trodde/hoppades få se ett nyskapande postapokalypiskt drama så levererade serien inte. En småstad i Kansas med den inledande återkomsten av Den Förlorade Sonen som visar sig inte vara det svarta fåret så mycket som den hemvändande hjälten som räddar familjen och staden i varje avsnitt visar sig vara så mycket återanvänt standardupplägg.
Småstadsmiljön ger mig inte mycket heller i den postapokalyptiska världen. En stadsdel i en storstad hade varit betydligt intressantare både miljömässigt och karaktärsmässigt. För att introducera främlingar i den här miljön måste de lyckas smyga sig ända in i husen mer eller mindre. Det funkar inte så bra imho. Som de förrymda fångarna från bussen i första avsnittet - skulle inte stadsborna känna igen de lokala poliserna? Puh-leese.
Dessutom är det för gulligt. Som den ungen värstingen som är värsta hjälten istället. Vilken överraskning. Not.
Och den mystiske svarte mannen med egen parabol och internetuppkoppling, vars familj drillas i sin egen fabricerade historia är också ganska given. Bad guy/good guy? Jag gissar på...
Musiken i serien är dock riktigt bra. Inte överdrivet dramatisk eller sentimental, men effektiv och suggestiv på ett smart sätt. Många gånger den största behållningen faktiskt.
Sammanfattningsvis är Jericho en serie jag kan se om jag inte har något annat för mig, men inget jag känner som måste-se-tv.