247 replies to this topic

[Wowbagger]

Kan inte annat än hålla med Libby, Vid stjärnhavets strand är en klassiker.

Hmm, efter att ha läst den beskrivningen vart jag sugen på att läsa om den igen

[Peak]

Kan påpeka att "Vid stjärnhavets strand" är bok 2 i första trilogin av "Uplift"-böckerna (det har kommit ut sex böcker sammanlagt).

Lista över böcker:

Uplift
1. Sundiver (1980)
2. Startide Rising (1983)
3. The Uplift War (1987)
4. Brightness Reef (1995)
5. Infinity's Shore (1996)
6. Heaven's Reach (1998)

http://en.wikipedia....Uplift_Universe

Har hunnit lyssna till bok 4 i serien själv. Tyvärr är den rätt så småseg eftersom andra trilogin inte består av tre mer eller mindre fristående böcker som första. Intressant värld som målas upp dock. "The Uplift War" är dock nog till och med bättre än "Startide Rising" imho.

Det sägs att fler böcker kan komma framöver i serien.

[Wowbagger]

Ok, lite pinsamt men jag har nog inte kopplat dom engelska titlarna med Vid stjärnhavets strand, antagligen för att jag bara läste på Svenska på den tiden.

Får kolla vilka av dom jag läst på engelska nu

[Peak]

Det var lite irriterande när man upptäckte (tack vare att man fick Internet) att böcker man älskade när man var yngre hade uppföljare på engelska som aldrig kom ut på svenska. Samma sak med Mike Resnicks "Santiago".

[Libby]

Downbelow Station av C.J.Cherryh (1981) utgiven på svenska som "Slutstrid", Delta nr 186 (1986)

 

I början av 2000-talet började människans kolonisering av rymden, först var det naturligtvis bara rymdstationer inom solsystemet men ganska snart skickades även obemannade sonder till dom närmaste stjärnorna, och en av sonderna återvände med data om ett stjärnsystem med rimliga möjligheter att upprätthålla liv. Det ena gav det andra och snart skickades även bemannade rymdskepp och en rymdstation började byggas, mestadels via gruvdrift på plats. När man utvunnit tillräckligt med metall för den dom egna behoven kunde man börja sända hem skeppslaster med malm till solsystemet och projektet började ge vinst...så skapades den första länken i kedjan.

 

"Det var inte nödvändigt, inte alls nödvändigt att en stjärna måste ha en planet som var gynnsam för människor, det hade den första kolonin visat; det behövdes inte ens en medelstor stjärna av soltyp...blott solvinden och de vanliga åtföljande metall-, sten- och isresterna. När en station blivit byggd kunde en stationsmodul bogseras till nästa stjärna, av vilket slag den än var. Vetenskapliga baser, tillverkningsindustrier, baser från vilket nästa hoppingivande stjärna kunde nås; och nästa och nästa och nästa. Jordens rymdutforskning skedde längs en smal vektor, en liten solfjäder som växte i sin bredare ände."

 

Boken utspelar sig i mitten av 2300-talet och åtminstone två livsbärande planeter har koloniserats: Pells Stjärna var den första och den fjärran belägna Cyteen var den andra. Kolonierna började vara självförsörjande och blev mindre och mindre intresserade av Jordens överhöghet, och samtidigt hade det politiska klimatet på jorden vänt där starka röster ansåg att rymdfart kostade mer än det smakade, man drog sig helt enkelt tillbaka och lät kolonierna klara sig bäst dom ville. Man tappade till och med kontrollen över sin egen, Jordkompaniets, rymdflotta vilken mer och mer utvecklades till självsvåldiga "pirater". Dom fjärran kolonierna bildar en egen sammanslutning; "Unionen".

 

Handlingen utspelas mestadels på Pells Rymdstation, men även på stationen på Pells Värld och på diverse rymdskepp tillhörande Unionen och Jordkompaniet samt olika handelsmannaskepp. 

 

Detta är ytterligare en av mina absoluta favritböcker, mestadels för att den faktiskt ger en ganska realistisk beskrivning av hur koloniseringen av rymden skulle kunna gå till. Författaren är i grunden humanist och ger sig inte in i någon detaljbeskrivning av tekniska detaljer, däremot ger hon en mycket levande beskrivning av hur människans kultur och moral förändras av dom galaktiska avstånden och det faktum att nästan ingen på flera generationer satt sin fot på en planet. Handelsmännen lever med sin "familj" i sina skepp och är som gamla tiders sjömän, och stationsborna är som "landkrabbor". Unionisterna i "Fjärran" ökar sin befolkning genom kloning och inplanterade minnen. Och jorden har ingen aning om vad som händer...

 

Boken rekommenderas varmt!

[Libby]

Det röda klotet (1971) av Thure Almroth

 

Under länken hittade jag en ny recension så jag slapp mycket skrivande själv. Boken var i alla fall en svensk favorit för mig när jag gick i skolan. Idag, något 1000-tal böcker senare, så finner jag den ganska amatörmässigt skriven. Men den är mycket lättläst och den har fortfarande kvar en rejäl dos "Sence of Wonder". Nog för att det är sällan jag får den där känslan nu för tiden, men jag glömmer aldrig hur det var.

 

För alla som har barn eller barnbarn i 12-15 års åldern så är det här en bok jag rekommenderar.

[Garm]

Hmm. Det röda klotet finns att låna via bibblan ser jag. Värre är det med boken av Carolyn Janice Cherryh, där den enda tillgängliga boken heter Världens skymning (Sunfall i original). Jag hittar dock Slutstrid via Bokbörsen men säljaren vill ha 300 kronor. En annan 390 kronor. Vid sådana summor så brukar jag passa. Men den finns i original (pocket) för 30 kronor, en lite mer överenskomlig summa.

 

Trevligt att läsa dina omdömen och tillika boktips. Jag är alltid på jakt efter nya sådana då jag läser mycket och ofta.

[Libby]

Det Eviga Kriget av Joe Haldeman   The Forever War (1974)  gavs ut på svenska av LFP 1987

 

Människan har tagit steget ut i universum! Först var det Tachyonmotorerna som möjliggjorde hastigheter mycket när ljuset. Dom enorma avstånden gjorde dock att tidsdelinationen blev mycket svår att handskas med och i praktiken fick man nöja sig med att utforska dom närmaste 10-talen ljusår. Så upptäckte man "kollapsarhoppet" som betydde ögonblickliga hopp från en plats till en annan.

 

"Det är bara att slunga ett föremål mot en kollapsar (svart hål) med tillräckligt stor hastighet så kommer det ut någon annanstans i galaxen. Det tog inte lång tid att lista ut den formel som förutsade var det skulle komma ut: det färdades längs samma ´linje` (i själva verket en av Einsteins geodetiska linjer) som det skulle ha följt om kollapsaren inte varit i vägen, ända tills det når ett annat kollapsarfält, där det dyker upp igen och slungas ut med samma hastighet som den med vilken det närmade sig den första kollapsaren. Restid mellan de båda kollapsarerna...exakt noll."

 

Tidsdelinationen fanns ju fortfarande för resorna till och från kollapsarerna, men nu hade man i princip hela universum att leka i. Trodde man! Tills man mötte det första främmande rymdskeppet och på typiskt militäriskt vis tog det säkra före det osäkra och gav eld, och därefter var man i 1200 år i krig med en fiende som man inte visste något om och inte kunde kommunicera med.

 

Den första recensionen av Det Eviga Kriget fångar romanens själva kärna: "Det Eviga Kriget" är motsatsen till det krig Robert Heinlein glorifierade i Stjärnsoldat - blodigt, grymt och meningslöst. Detta är en lysande och tänkvärd berättelse."

 

Joe Haldeman deltog själv i Vietnamkriget som infanterist och romanen skildrar hans egna erfarenheter om krigets vansinne. Men det är i första hand ingen dokumentär om krig, det är en lysande skildring av hur svårt allt blir när avstånden är så stora. Den subjektiva tid som förflutit mellan två slag som en kryssare utkämpar kan vara kanske några månader, men den objektiva tiden kan vara 40-50 år. Har man otur kan fienden man möter haft gott om tid att förfina taktiken och utveckla nya vapen, har man tur kan förhållandet vara det omvända.

 

När bokens huvudperson, menige Mandala, återvänder till jorden efter sina 2 kontrakterade år har det gått nästan 30 år på jorden och inget är sig likt. Hans utbildning är hopplöst föråldrad och ingen vill anställa någon som enligt papperen är 50 år och utan arbetserfarenhet. Dessutom är han heterosexuell och homosexuella har alltid förtur i denna sköna nya värld där man kommit på den perfekta födelsekontrollen. I praktiken har han inget annat val än att återigen ge sig ut i kriget. 

 

Haldeman har ett oerhört flyt i berättandet och han blandar krigets fasor och teknisk beskrivning med en torr humor som lättar upp. Exempelvis när han förklarar det där med "kollapsarer":

 

"Kollapsaren Srargate var en perfekt sfär med omkring 3 kilometers radie. Den befann sig i ett evigt tillstånd av gravitationskollaps, som borde ha inneburit att dess yta föll in mot centrum med nästan ljusets hastighet.Relativiteten stöttade upp den; gav den i varje fall en illusion av att den fanns där... på samma sätt som all verklighet blir illusorisk eller subjektiv när man studerar allmän relativitetsteori. Eller buddhism. Eller blir inkallad."

 

Det Eviga Kriget tilldelades Nebulapriset som 1975 års bästa SF-roman.

[Fiskrens]

The Ocean at the End of the Lane av Neil Gaiman

 

Författarens senaste, en novell-som-blev-en-bok, är helt klart en återgång till en bättre Gaiman. Man får följa hans 7-åriga alter ego som genom "11-åriga" grannen Lettie Hempstock blir varse att allt inte är normalt här i världen och att det finns magiska krafter som kan sättas i rullning av till synes vardagliga (nåja) händelser. När en inneboende begår självmord på "fel plats" dras huvudpersonen med i händelser som kommer att påverka honom för alltid.

 

Boken är typisk Gaiman på så sätt att magi/övernaturlighet hela tiden är närvarande fast vi mer eller mindre väljer att inte se det. Persongalleriet är också typiskt Gaimanskt, med de tre döttrarna Hempstock som snusförnuftigt och bondskt håller vår värld i schack, och att vanligt folk kan förvandlas till ondsinta vid kontakt med fel element. Boken är väldigt väl skildrad genom en 7-årings ögon och blir en lätt roande läsning. Ibland också oroande, men inte så mycket som jag skulle önskat; författarens humor och lättsamhet tar av och till udden ur vad som skulle kunna blivit riktigt hemskt. Det växlar helt enkelt inte bra nog mellan stämningarna (tyckte jag vid en första läsning; boken är kort och ska nog läsas om snart igen). Slutet är dock väldigt gripande och bra, så i slutändan tycker jag ändå att boken helt klart ska läsas.

 

Betyg: Mycket Bra

[Garm]

Sweeeeet!

 

Precis vad jag har hoppats på. Dels att få läsa ditt omdöme snart (vilket vi fick) och även att boken är så pass bra, trots det där tillkortakommandet. Men som du säger kan det vara en sak som blir bättre vid en till genomläsning. Och kanske att även ens eget humör avgör en sådan sak. Men jag tycker att Gaiman överlag har börjat skriva så mer och mer på senare år. Det där riktigt mörka och vuxna var det länge sedan han besökte. Vet inte om det är ett medvetet val (det som säljer avgör väl vad han kan livnära sig på att skriva), eller om han helt enkelt har fått skrivkramp i just det avseendet. Eller kanske sparar det till ett senare tillfälle. Jag ser oavsett, fram emot att själv kunna läsa boken framöver.

Edited by Garm, 14 July 2013 - 23:37.

[XC]

Jag har plockat fram en novellsamlingen "Johnny Mnemonic och andra Berättelser" av William Gibson.

Läst ut den nu (Var ett tag sedan). Liten samling noveller av varierande kvalité, de flesta kändes lösryckta ur sitt sammanhang och kändes väldigt mycket som något som det en gång var ämnat att hänga upp mer på. Kul framför allt att ha läst novellen Johnny Mnemonic.

 

 

Hoppas jag med, Gibson har ju gjort en del ikonsikt så det skall bli spännande. (Vilket påminner mig om att jag har "V: Vad hände sedan" liggandes också; tur att man har böcker att distrahera sig med).

Ahh. Jag har f.n. plockar fram "V: Vad hände sedan", men är sugen på att ge mig i kast med "När natten är som mörkast" av John Marsden.

[Garm]

William Gibson är lite svår att läsa tycker jag. I och för sig så har jag tack vare det inte läst så mycket heller. Tror att jag bara har avverkat Idoru, Spook Country samt The Difference Engine. Den sistnämnda tyckt jag dock var riktigt vass. Men den skrev han inte själv, utan tillsammans med Bruce Sterling.

 

Vad är V - vad hände sedan för bok? Svårt att hitta info om den svenska utgåvan. Ser att författaren verkar ha skrivit ett gäng V-böcker.

[Libby]

V gick ju som TV-serie och gjorde succe i Sverige. Det var på den tiden då det inte fanns mer än 2-3 kanaler att välja på. Det handlade om utomjordingar som invaderade jorden, ödlevarelser förklädda till människor. Jag minns att det var lite småläbbigt när man första gången fick se en av utomjordingarna (som såg ut som en människa) äta upp en mus som mellanmål... 

Boken "V- vad hände sedan?" gavs nog bara ut som pocket i efterdyningarna till serien.

Jag håller som bäst på att flytta och såg boken bara häromdagen då jag plockade ner böckerna i kartonger. Vem vet? Den kanske hamnar i läshörnan när jag kommit i ordning igen.

[XC]

Libby har rätt i att det är en pocket. Väldigt skoj att hon har den också.
 
Det är frågan om "The Pursuit of Diana". Följande står på framsidan: Mardrömmen från den gastkramande TV-Serien fortsätter... Frihetskämparna har segrat men en ond kraft återstår. Och på baksidan: Inkräktarnas gastkramning av Jorden har brutits och frihetskämparna har segrat... till Diana utnyttjar sin kraft till att fly. Larmet går-- och skräcken kommer tillbaka med förnyad kraft. Donovan tar upp jakten på henne i inkräktarnas moderskepp för att ta henne till fånga eller förinta henne, innan hon kan kontakta andra inkräktare för att åter ockupera Jorden. Och striden som nyss är vunnen måste fortsätta på nytt... Här är fortsättningen på den gastkramande tv-serien "V".
 
Boken är utgiven på Wahlströms bokförlag 1986 (och vem som än gjorde omslaget gillade uppenbarligen ordet gastkramande), och de båda miniserierna gick väl på tv 83/84 va? (Eller var det 84/85 här i Sverige kanske?). Jag är iaf gammal nog att minnas när den gick i Sverige första gången och vad "stor" den blev nästan på en gång. Tror till och med mina föräldrar minns den med viss värme - trots att ingen av dem är så mycket för SF.

[Fiskrens]

Själv tycker jag om Gibson även på senare tid. Har rätt nyligen läst serien som både Pattern Recognition och Spook Country, och gillade både settingen och språket. Följande, Zero History, har jag inte tagit mig an än.

 

Håller med om Difference Engine, i princip det enda bra med den var att den i nån mån definierade Steampunk som begrepp. Men annars är den en "Boklöv", dvs. nydanande men i efterhand frånsprungen av konkurrenter .

[XC]

Jag dömmer avgjort inte Gibson efter ett fåtal noveller. Bara att just de här kändes mer som idéer/koncept till större prylar.

 

Boken innehöll f.ö. följande noveller:

• Johnny Mnemonic
• Gernbacks kontinuitetsprincip
• Fragment av en holoramros
• Vid vägrenen
• New Rose Hotel
• När torget är öde
• Isen hjärta

[Peak]

Senaste verket är en omläsning av Tomas Arvissons "Enkelstöten". Första delen i historien om Studierektor Jan Bertilsson och hans brottsbana i marginalskatternas Sverige.

Det var länge sedan jag läste den, och jag mindes inte att den var så humoristisk som den är. Kanske dags att gå förbi "Dubbelstöten" och läsa resten av böckerna.

Första TV-serien (Dubbelstötarna) finns för övrigt på SVT:s Öppna Arkiv för de som kanske har lyckats missa den. En väldigt förkortad version av de två första böckerna, men bra ändå. http://www.oppetarki...-avsnitt-1-av-6
En fotnot om V. Vill man se den (och har man inte det så vill man!) så se för guds skull inte TV-serien. De två miniserierna duger gott och väl utan att besudlas av TV-serien.

[Garm]

Givetvis så har jag hört talas om V tidigare och sett, till och med på tv då det begav sig, båda miniserierna (dock inte den efterföljande tv-serien), samt båda säsongerna av nytolkningen som kom för några år sedan. Så det jag undrade var mest exakt vad det var för bok och vad den handlade om. Tack XC för att du återgav texten på omslaget. Och även ett tack för att du listade novellerna i Gibson-boken.

[Libby]

"På Tidens Strand" av Clifford D Simak ("Time is the Simplest Thing" 1961) utgiven på svenska av LFP 1987

 

"Slutligen kom den stund då människan var beredd att medge att hon var utestängd från rymden." (Det var den första meningen i boken.) Mänskligt liv klarade, pga den kosmiska strålningen, helt enkelt inte av långa resor i rymden. Hon var för alltid strandsatt på jorden och stjärnorna var mer avlägsna än dom någonsin varit. Men som alltid var det dom som inte gav upp, dom som sökte nya vägar. Man började på allvar och med vetenskapliga metoder forska kring parapsykologi. Med sofistikerade hjälpmedel lyckades man till slut teleportera ut en telepats medvetande till andra stjärnsystem. Det blev telepaterna som blev världsrymdens utforskare.

 

Sheperd Blain var en av dessa utforskare och en dag när han återvände var han inte längre, enbart, Sheperd Blain. Han hade träffat på en annan telepatisk ras, eller var det kanske bara en varelse, som inte kunde dö eftersom den ympade in en liten kopia av sitt medvetande i andra varelser den träffade på.

 

Jag ska inte berätta mer om handlingen, bara ge en ytterligare ledtråd: Den här boken har embryot tii "X-men" i sig, med det gamla människosläktets misstro och skräck för dom nya mentala förmågor som uppstod mitt ibland dem.

 

Jag har naturligtvis läst den här boken tidigare men märkligt nog så har den inte fastnat förrän nu. Kanske har det med åldern att göra, och att jag inte var mottaglig tidigare, men nu kommer jag definitivt aldrig att glömma den igen. Den är skriven 1961 och om man bortser från att mobiltelefoner, bärbara datorer etc. saknas så har boken sannerligen åldrats med behag. Boken handlar inte om maskiner och teknik, den handlar om människor och deras potentiella förmågor och fördomar. Rekommenderas!

 

Här hittade jag en annan recension av boken.

 

Jag kollade förresten Hugonomineringarna 1962 och den här boken var nominerad. Vann gjorde Heinleins "Stranger in a Strange Land", en bok som slog knockout det året. Men min mening är nog att Simaks bok vinner i det långa loppet.

Edited by Libby, 23 July 2013 - 06:54.

[Libby]

"Porten till Stjärnorna" av Clifford D. Simak ("Waystation" 1963) utgiven på svenska 1976 i Delta 41.

 

Vintergatans civiliserade världar var löst sammanbundna i ett Imperium med ett styrande organ, Galaktiska Centralen, och hade dessutom ett gemensamt transportsystem. Detta grundade sig på ögonblicklig teleportation mellan en sändare och mottagare. P.g.a. att sändningen blev störd om det fanns stoftmoln i vägen så kunde man sällan ta raka vägen till sin destinstion och man måste ha mängder med mellanstationer. En sådan mellanstation fanns på Jorden, trots att människorna ansågs för barbariska för att bli inbjudna till den galaktiska gemenskapen. Endast 1 människa kände till den galaktiska gemenskapen, Enoch Wallace, som i hemlighet var stationsföreståndare på Jorden.

 

Ja, jag plockade fram en Simak till när jag ändå höll på och det här är väl hans kanske mest kända roman. Hugovinnare 1964 i konkurrens med bl.a. Frank Herberts "Dune" och Heinleins "Glory Road". Som vanligt i Simaks berättelser är det människan som är i fokus, i det här fallet Enoch Wallace den ensamme stationsföreståndaren. Han åldras inget när han är inne på stationen och han har haft jobbet i över 100 år, han åldras bara när han går ut för att hämta den jordiska posten vilket brukar ta någon timme per dag. Hans enda mänskliga kontakt är brevbäraren, all annan släkt och vänner är döda sedan länge. Han bor i en ödslig trakt så han väcker ingen större uppmärksamhet. Men krisen närmar sig...

 

Inne på stationen har han däremot genom åren fått många vänner bland dom olika varelserna som mellanlandat. Men det börjar bli inre slitningar även i Imperiet och en kris närmar sig snabbt även från det hållet. Stationen måste kanske stängas och Enoch har blivit erbjuden ett jobb på någon annan station långt borta. Mycket av boken handlar om hans dubbla lojaliteter och om han ska se sig själv som jordbo eller galaktiker. Slutet blir dock så att beslutet tas i från honom... 

 

Mycket bra bok även om den i mitt tycke inte är fullt lika bra som "På Tidens Strand".

[stoffe]

The Sails of Tau Ceti av Michael McCollum.

 

Först trodde jag att det var en lite klicheaktig variant av en typisk "first-contact" berättelse men jag fick lov att ändra mig ganska snart när det visade sig att berättelsen trots allt var ganska annorlunda och innehöll en del ganska intressanta frågeställningar.

 

Helt ok bok om människans första kontakt med en annan intelligent livsform.

Edited by stoffe, 18 August 2013 - 00:38.

[Garm]

Jag läste på lite om den boken och erkänner att den verkar vara intressant. Till den grad att jag gärna skulle ge den en chans någon gång. Ser att det var ett tag sedan den skrevs så jag undrar om det blir en sådan där bok som man måste jaga för att få tag på, på ett smidigt och enkelt sätt.

[Den Gröne Hämnaren]

 

 

 

 

 

 

Ett äventyr jag gärna skulle vilja läsa i sin helhet.

 

Har publiserats i Sverige men jag hittade ingen Svensk version på nätet. Finns på Italienska dock.

 

Minns du vart den publicerades? Har den publicerats i Kalle Pocket månne?

 

Det kan det mycket möjligt vara. Tänkte först Kalle Anka & Co men nu när du säger då så.

 

Ser ut att vara en italiensk serie (att döma av teckningsstilen och... eh... språket) så troligtvis är det en pockett den har varit med i. Hm. Jag blir nyfiken. Det här måste redas ut...

Hmhmhmhmhm....

Kalle Ankas Pocket #300 är det. Den befriade konstnären heter serien.

 

Rly? Den pocketen både äger jag och har läst. 2004 var ett tag sedan tydligen... Kan jag ju läsa om den då mao när jag vill. Tack för hjälpen Gröne hämnaren.

Jag kände också igen teckningsstilen som den från KAP. Jag kände faktiskt igen den där ankan med framtänderna redan i Cruz bild.

 

Nu har jag läst den. Den var... konstig. Kalle Anka, Oppfinnar-Jocke och Fabian Fånflabb (Med honom var jag obekant tills nu.) hamnar i Lyon och ger sig på att leta upp konstnären Jean Escargot, som de har fått ett nödrop från. Medan de befinner sig på franskspråkigt område träffar de förstås på Tantan och kapten Klopstock, och blir jagade av Dupant & Dupand. Det jag tycker är konstigt är att det här gänget ser förhållandevis mänskliga ut. Inte för att jag har något emot att Kalle Anka interagerar med människor. Men då föredrar jag att det är den talande ankan som är undantaget. Så hade det ju mycket väl kunnat vara i en serie som denna, som inte utspelar sig i Ankeborg. Men de fransoser som träffas på i denna serie är i allmänhet djur, så det är Tantans gäng som är undantaget. Varför det liksom? Jag menar... Hade det faktiskt varit en crossover mellan Kalle Anka och Tintin hade det varit en annan sak. Då hade det varit vettigt att Tintin var Tintin. Men Tantan är ju inte Tintin, så jag tycker att tecknaren hade kunnat unna honom åtminstone en nos. Något disnifierad är han dock genom att vara klädd i vita handskar med fyra fingrar. Men så är det en sak till. Inte nog med att Tantans gäng bryter den etablerade konventionen. När brottet väl har etablerats som en egen konvention, blir den konventionen bruten av att professor Kalkon dyker upp och är en fågel (kalkon, får vi väl anta). Varför i detta varför? Är han en kalkon bara för att det passar att han heter kalkon? Ja, det låter som en rimlig gissning, om det inte vore för att hans originalnamn är professor Doposole... vilket så vitt jag vet inte är en fågel! Ehm... Och serien slutar med att inte tydliggöra om eller hur våra hjältar tar sig hem igen.

[Libby]

Nu har jag suttit och nostalgiserat ner mig ordentligt. Plockade fram den gamla pocketserien Saturnus/Kosmos som det nog måste vara minst 100 år sedan jag läste förra/första gången. Den kallades alltså Saturnus dom första 6 böckerna och så bytte man av någon anledning namn på den till Kosmos och med det namnet gavs det ut ytterligare 29 böcker. 11 av böckerna handlar om rymdskeppet Orion och dess besättning skriven av Hans Kneifel, och 5 böcker om "The Expendables" (Dödspatrullen) av Rickard Avery. Resten är en blandad kompott, men med många kända författare som Harry Harrison och A.E. van Vogt.

 

När jag började läsa hade jag inte så stora förhoppningar om att jag fortfarande skulle finna serien läsvärd, men jag blev positivt överraskad. Men det är väl så att musik man lyssnar på och böcker man läser när man är i 10-15 års ålder formar vår smak för resten av livet. Hans Kneifels böcker är naturligtvis ingen högstående SF, det är ungefär som att läsa "Bill och Ben", lättläst och "raka rör". Huvudpersonen komendörkapten Cliff Alistair McLane är på många sätt en reinkarnation av (och kanske en sentida ättling till) John McLane som vi känner från Die Hard-filmerna. Cliff kraschar sina rymdskepp med samma elegans som John kraschar bilar och ingen av dem har mycket till övers för diciplin och regler. Cliff McLane och hans besättning räddar jorden och mänskligheten på löpande band, och som tack blir dom oftast utskällda eller t.o.m. fängslade innan deras chefer begripit vad som hänt. Ungefär precis som Bill och Bens relation till dom flesta sheriffer som dom stöter på. 

 

Hans Kneifels böcker är som sagt lättläst och en utmärkt introduktion till genren för dom yngre tonåringarna. Som äldre läsare kan man om man så vill haka upp sig på att författaren tar väldigt lätt på vetenskapliga och tekniska svårigheter. Bara för att ta ett exempel så behärskar Jorden ett område på 900 parsecs diameter men Kneifel struntar helt i relativitetsproblemen. Restiden är kanske 20 dagar ut till kanten och skeppet har hela tiden radiokontakt med Jorden utan den minsta fördröjning. 

Men så länge som jag inte kopplar på mitt kritiska humör så är det en mycket förnöjsam läsupplevelse som faktiskt inte åldrats speciellt mycket.

 

Jag återkommer säkert när jag läst fler av böckerna. Just nu håller jag på med Kosmos nr 3, "Hotet från Jupiter" av Harry Harrison, som handlar om ett återvändande rymdskepp som för en dödlig smitta med sig. Verkar bra som 95% av alla Harrisons böcker.

Edited by Libby, 22 August 2013 - 11:55.

[Fiskrens]

Sång över den storm som ska komma av Peter Fröberg Idling

 

Fri tolkning av dramatiska skeden i Kambodja 1955-56, precis efter befrielsen från Frankrike och i starten av de första "demokratiska" valen. Man får följa tre personer: Saloth Sar från Socialisterna men i hemlighet Khmer=kommunist (och som senare bytte namn till en viss Pol Pot), Sam Sary från prinsens/regeringens parti och Sars fästmö men också Sarys älskarinna Somaly. En del per person. Första delen, med Sar är bland det mest poetiska men också spännande jag läst: Du-form och presens(!) och det ger en enorm närhet till personen. De två följande är mer "normalt" skrivan och håller tyvärr inte alls samma nerv. Sista delen som följer Somaly, som borde ha kunnat bli den dramatiska finalen på trekanten, blir bitvis väldigt alldaglig och har ett gäng trådar som mynnar ut i intet. En intressant bok för mig som varit där och sen fördjupat mig i landets historia, men tveksam som helhet för andra läsare. 

 

Betyg: OK